När jag bodde i
England förra året blev jag förvånad över hur ofta foton och namn på människor visades
på nyheterna i tv. Gällde det brott namngavs ofta både offret och den dömda.
För mig som är van vid utsuddade ansikten på övervakningsbilder och
återhållsamhet med namnpublicering kändes det konstigt att det var så pass
öppet i Storbritannien. Det blev tydligt
att det är en mer försiktig publicering av sådana uppgifter här i Sverige. Lagstiftningen
i Sverige är väldigt öppen angående publicering av namn och liknande, men det
finns en etisk regelsamling, utomrättsliga Spelregler
för press, radio och tv, med sjutton regler som pressen håller sig till.
Den går exempelvis att hitta på Journalistförbundets hemsida.
De sista tre reglerna
har rubriken ”Var försiktig med namn” och regel nummer 15 lyder ”Överväg noga
konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan
publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.” Denna regel kan tolkas på olika sätt, och
detta har lett till debatter om huruvida namn på brottslingar bör publiceras
oftare. I Björn Hägers bok Reporter (2009) skriver han att det under
2000-talet har funnits en växande tendens att grova brottslingars namn
publiceras. I spelreglerna står det att man bör respektera den personliga
integriteten och i regel nummer 7 ”Avstå från sådan publicitet om inte ett
uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” Men vad som räknas som
allmänintresse är subjektivt. Avvägningen mellan allmänintresse och personlig
integritet är en etisk balansgång för journalister.
Stig Hadenius skrev 15/4-2008 en debattartikel
i Dagens Nyheter där han hävdade att namnpublicering i ett tidigt skede kan
förhindra mord. Han menade att exempelvis det uppmärksammade mordet på Engla
Höglund hade kunnat förhindrats om mördaren hade fått sitt namn publicerat redan då
han blivit dömd för brott tidigare. Hadenius uttalade sig även i en artikel på
svd.se 15/4-2008 där han menade att ”Medierna diskuterar ständigt
konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte
publicerar.” Det Hadenius skriver om är dock inte helt oproblematiskt. Journalisters
val kan spela en stor roll för utvecklingen av brottsutredningar och jag anser
att det med ytterligare namnpublicering finns en risk att det går överstyr och att
oskyldiga människor blir felaktigt anklagade. I samma artikel uttalar sig Börge
Hellström, författare och grundare av Kris. Han menar att namnpublicering av
dömda inte skulle förhindra fler brott, utan att skammen kan vara pådrivande
för dem att fortsätta begå brott.
Det är inte bara
namnpublicering som kan skapa etiska dilemman inom media. 2008 mördades en man i sin lägenhet i Malmö, och det
blev en pressetisk debatt angående vilken bakgrund om de inblandade personerna
som skulle publiceras. Skulle man inkludera informationen om att mannen var
homosexuell och att de misstänkta tonåringarna var muslimer? Var det nödvändigt
innan man visste om det hade betydelse för brottet, och innan någon hade dömts?
I P1:s Medierna diskuterades i
januari 2009 mediernas hantering av detta, där vissa tidningar valde att direkt
publicera all information, medan andra väntade med detta innan det kunde
fastställas att det hade något med brottet att göra. Frågan är om det är
nödvändigt att publicera denna information innan man vet något om brottets
motiv, då risken vid publicering kan vara att förstärka fördomar och rasism. Återknyter
man till de pressetiska reglerna står det i punkt 10 att man inte bör framhäva
personers ”etniska ursprung, kön
personers etniska ursprung, kön, nationalitet,
yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det
saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Utifrån dessa skulle jag
nog varit varsam med att publicera information som jag inte visste var helt relevant.
Diskussioner om etik i medierna är otroligt viktigt eftersom det alltid kommer uppstå
situationer där det är oklart hur och vad man ska publicera om en händelse. Under
den senaste veckan har det debatterats om mediernas rubricering av våldsdådet som
skedde i Malmö på kvinnodagen. I DN skriver Ann Heberlein den 14/3-2014 en kommentar där
hon menar att de politiska motiven var klara från början och att det var en
attack– inte ett slagsmål eller bråk som polisen och flera medier rubricerade
det som. I detta fall kan det vara oklart vad som egentligen hände, men det
fick mig i alla fall att tänka till om att även små nyanser i hur media beskriver
ett brott faktiskt kan påverka omvärldens uppfattning av det. Följer man de
pressetiska reglerna bör man som sagt inte publicera personers politiska tillhörighet om
det saknar betydelse i sammanhanget. De flesta medier publicerade vilka
politiska åskådningar som de inblandade hade, men valde breda politiska
benämningar, vilket kan skapa fel bild av vad som hände. Eftersom just detta
brott har lett till politiska debatter i exempelvis Svt, blir det extra viktigt
att noga avväga hur man ska beskriva liknande brott i media.
