Inlägg B: Etik i medierna

När jag bodde i England förra året blev jag förvånad över hur ofta foton och namn på människor visades på nyheterna i tv. Gällde det brott namngavs ofta både offret och den dömda. För mig som är van vid utsuddade ansikten på övervakningsbilder och återhållsamhet med namnpublicering kändes det konstigt att det var så pass öppet i Storbritannien.  Det blev tydligt att det är en mer försiktig publicering av sådana uppgifter här i Sverige. Lagstiftningen i Sverige är väldigt öppen angående publicering av namn och liknande, men det finns en etisk regelsamling, utomrättsliga Spelregler för press, radio och tv, med sjutton regler som pressen håller sig till. Den går exempelvis att hitta på Journalistförbundets hemsida.

De sista tre reglerna har rubriken ”Var försiktig med namn” och regel nummer 15 lyder ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”  Denna regel kan tolkas på olika sätt, och detta har lett till debatter om huruvida namn på brottslingar bör publiceras oftare. I Björn Hägers bok Reporter (2009) skriver han att det under 2000-talet har funnits en växande tendens att grova brottslingars namn publiceras. I spelreglerna står det att man bör respektera den personliga integriteten och i regel nummer 7 ”Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” Men vad som räknas som allmänintresse är subjektivt. Avvägningen mellan allmänintresse och personlig integritet är en etisk balansgång för journalister.

Stig Hadenius skrev 15/4-2008 en debattartikel i Dagens Nyheter där han hävdade att namnpublicering i ett tidigt skede kan förhindra mord. Han menade att exempelvis det uppmärksammade mordet på Engla Höglund hade kunnat förhindrats om mördaren hade fått sitt namn publicerat redan då han blivit dömd för brott tidigare. Hadenius uttalade sig även i en artikel på svd.se 15/4-2008 där han menade att ”Medierna diskuterar ständigt konsekvenserna av en publicering, men aldrig vad konsekvensen blir om man inte publicerar.” Det Hadenius skriver om är dock inte helt oproblematiskt. Journalisters val kan spela en stor roll för utvecklingen av brottsutredningar och jag anser att det med ytterligare namnpublicering finns en risk att det går överstyr och att oskyldiga människor blir felaktigt anklagade. I samma artikel uttalar sig Börge Hellström, författare och grundare av Kris. Han menar att namnpublicering av dömda inte skulle förhindra fler brott, utan att skammen kan vara pådrivande för dem att fortsätta begå brott. 

Det är inte bara namnpublicering som kan skapa etiska dilemman inom media. 2008 mördades en man i sin lägenhet i Malmö, och det blev en pressetisk debatt angående vilken bakgrund om de inblandade personerna som skulle publiceras. Skulle man inkludera informationen om att mannen var homosexuell och att de misstänkta tonåringarna var muslimer? Var det nödvändigt innan man visste om det hade betydelse för brottet, och innan någon hade dömts? I P1:s Medierna diskuterades i januari 2009 mediernas hantering av detta, där vissa tidningar valde att direkt publicera all information, medan andra väntade med detta innan det kunde fastställas att det hade något med brottet att göra. Frågan är om det är nödvändigt att publicera denna information innan man vet något om brottets motiv, då risken vid publicering kan vara att förstärka fördomar och rasism. Återknyter man till de pressetiska reglerna står det i punkt 10 att man inte bör framhäva personers ”etniska ursprung, kön personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Utifrån dessa skulle jag nog varit varsam med att publicera information som jag inte visste var helt relevant. 

Diskussioner om etik i medierna är otroligt viktigt eftersom det alltid kommer uppstå situationer där det är oklart hur och vad man ska publicera om en händelse. Under den senaste veckan har det debatterats om mediernas rubricering av våldsdådet som skedde i Malmö på kvinnodagen. I DN skriver Ann Heberlein den 14/3-2014 en kommentar där hon menar att de politiska motiven var klara från början och att det var en attack– inte ett slagsmål eller bråk som polisen och flera medier rubricerade det som. I detta fall kan det vara oklart vad som egentligen hände, men det fick mig i alla fall att tänka till om att även små nyanser i hur media beskriver ett brott faktiskt kan påverka omvärldens uppfattning av det. Följer man de pressetiska reglerna bör man som sagt inte publicera personers politiska tillhörighet om det saknar betydelse i sammanhanget. De flesta medier publicerade vilka politiska åskådningar som de inblandade hade, men valde breda politiska benämningar, vilket kan skapa fel bild av vad som hände. Eftersom just detta brott har lett till politiska debatter i exempelvis Svt, blir det extra viktigt att noga avväga hur man ska beskriva liknande brott i media.